Ett inlägg om Journey

Många har bloggat om Journey. Eller recenserat det. Eller pratat om det på forum. Eller twittrat om det. Det är spelet på allas läppar. Eller nåt.
Jag är inte riktigt lika sen till festen som vanligt och det känns kul att få skriva om något aktuellt.

Men jag kommer inte att recensera spelet eller nåt sånt. Nej jag tänkte berätta om en del av min resa, det som gjorde Journey till något alldeles speciellt för mig. Texten innehåller spoilers som kan förstöra för någon som inte spelat (jag hade inte upplevt saker på alls samma sätt om jag vetat vissa saker innan, det är jag helt säker på). Ni är varnade :)

Min resa

Den första personen jag stötte på ignorerade mig helt. Jag behandlades verkligen som luft. Redan här fick jag uppleva lite av Journeys speciella ”kraft”. Jag blev nämligen lite ledsen. Hur kan man bli ledsen av att behandlas som luft av en främling man inte kan prata med, som man bara varit i närheten av en halv minut? Jag vet inte, men jag blev i alla fall lite ledsen.

Personen gick snabbt vidare medan jag bestämde mig för att utforska. Då dök en annan spelare upp, och inte heller denna brydde sig det minsta om mig. Denna gång blev jag inte ledsen, utan tänkte att det nog är såhär det kommer att vara. Folk kör sitt eget race. När jag kände mig klar i det första området gick jag vidare, och då hände det.

I det nya området sprang jag ihop med en person som direkt stannade upp och… hälsade? Hen lät i alla fall. Jag lät tillbaka. Vi virvlade runt varandra ett tag, flög över sanddynerna och studsade runt ruiner. Det sa klick. Vi började utforska det nya området ordentligt, upptäckte hemligheter och ropade på varandra för att visa att ”titta jag hittade nåt”. När vi kom till nya ställen gick vi tätt, tätt tillsammans. Smög nästan fram för att inte råka springa in i något farligt. Jag kände ett otroligt starkt band till den här främlingen som jag inte visste nåt om.

När den där varelsen plötsligt vaknade och började flyga runt med sitt strålkastaröga blev jag livrädd och vi började gå så tätt att vi snubblade över varandra. Vi gömde oss, höll utkik och ropade till varandra när vi skulle gå från ett skydd till nästa.
Ändå hände det. Varelsen såg oss. Jag fick panik och studsade iväg, och hoppades att min vän skulle följa mig. Det kanske hen försökte göra men… hen lyckades inte. Jag fick en sten i magen. Eftersom jag inte visste nåt om spelet fruktade jag att jag förlorat min vän. Men så hörde jag ett rop och vi kunde återförenas. Hen överlevde! Skräcken, oron, lättnaden. Allt för en främling. Vi fortsatte, ännu försiktigare än förut.

Vi spelade många områden ihop och såg alltid till att hjälpas åt att leta efter hemligheter. I en backe som vaktades av två monster rusade min vän plötsligt fram och blev upptäckt. Jag fick en sten i magen igen och undrade vad sjutton hen höll på med. Men eftersom monstren jagade vännen så var det fritt fram för mig att glida ner utan risk för att bli upptäckt. När jag nådde plattformen längst ned stod min vän där, oskadd. Kanske var det en genomtänkt plan att lura iväg monstren? Jag vill tänka så i alla fall. Vi dansade runt varandra ett tag innan vi gick vidare.

Men i tornet vet jag inte vad som hände. Jag aktiverade nåt och trodde att jag hade min vän precis bakom mig, men när jag såg mig omkring var hen inte där. Jag letade och letade, men det fanns ingen annan i tornet. Jag blev väldigt, väldigt ledsen och kände knappt för att fortsätta. Efter ett tag dök en figur upp, men jag kunde snabbt konstatera att det inte var min vän. Denna var ännu en person som bara körde sitt eget race. Jag kände mig nedstämd, men jag fortsatte ändå min resa eftersom jag visste att det inte var någon mening med att sitta där och vänta. Jag hade förlorat min vän.

Senare under resan stötte jag på ytterligare en person. Denna ignorerade mig inte, men var heller inte så vänskaplig. Hen visade vägen till några hemligheter, men jag kände aldrig nån ”samhörighet” med denna person. Inga ljud, inget dansande, höll sig inte nära. Det kändes stelt. Hen lyckades också bli attackerad av ett monster, och efter det kunde jag inte hitta personen. Jag gick vidare och klarade spelet ensam.

Det som berörde mig med Journey var inte det som hände i berättelsen i spelet (även om jag tyckte om det med), utan det jag och min främling-vän gjorde tillsammans. Det band jag tyckte fanns mellan oss. Det är Journeys starka ”kraft”, det är vad som gjorde spelet till något alldeles superspeciellt för mig. Jag har aldrig känt så starkt för någon medspelare förut, och att Journey lyckas skapa den känslan trots att jag inte får kommunicera med ord eller ens veta nåt om personen jag spelar med är starkt. Riktigt starkt.

Annonser

  1. #1 av Frances på 2012/04/12 - 13:07

    Vilken tur du hade. Det är troligen inte alla som träffar på kompisar. Av alla du spraing in i så hade du tur att den personen kände en koppling.

    Jag läste detta inlägg trots att jag itne spelat spelet, men jag äger ingen PS3:a. Jag är däremot riktigt riktigt sugen på att spela detta. *avis*

  2. #2 av Michel på 2012/04/12 - 15:23

    Jag är SÅ sugen på det här spelet, men jag har inte heller någon PS. Jag har fått nöja mig med att se på olika playthroughs på nätet. Det är ett av de där få spelen som gör det relevant att ställa frågan om spel kan vara konst. Ja, det kan det – jag älskar spelets concept art! Det görs också för få av den här typen av upptäcksäventyr tycker jag, som spel kunde vara i början (Myst etc). Kul är det också att Journey delar första platsen med Mass Effect 3 när det gäller kritikerröster och betyg internationellt.

    Roligt att du kommit igång med skrivandet igen Ina!

  3. #3 av Lania på 2012/04/12 - 15:40

    Jag blev lite ledsen av det här inlägget, och det på grund av att det påminner mig om Journey och min resa. :’) Jag kanske måste skriva nånting jag med. Även om det inte är ett rollspel så tycker jag att det borde vara oki att skriva om det på RPGaiden.

    Och jag tycker att du beskrivit din resa på ett jättebra och jättefint sätt. <3

  4. #4 av EKKen på 2012/04/12 - 21:29

    Åh! Jag tyckte Journey var ett helt magiskt spel och jag gillar att man kan få så olika upplevelser utav spelet. Jag ska helt klart spela om det snart igen :D

    Jättefint skrivet <3

  5. #5 av explewd på 2012/04/12 - 22:15

    Det finns så många, fina, minnesvärda moment i Journey. Och det bästa är att de skiljer sig oftast helt och hållet från spelare till spelare. Jag hade turen att inte stöta på några ‘enstöringar’, utan rörde mig oftast i samma takt, stil och mot samma mål som de två (!) medspelare jag råkade ut för. Och när min ena kamrat blev slukad av ett mekaniskt monster blev världen väldigt mycket tystare, mörkare och dystrare. Jag vet inte var kamraten tog vägen, helt försvunnen.

    Och vandringen upp för de iskalla vidderna, när det blåser kallt. Vi fick gå tätt, tätt och ropa mycket för att ha minsta lilla chans att kaaaanske kunna hoppa någon gång då och då.

    Ett vackert spel, på alla sätt och vis.

  6. #6 av Ina på 2012/04/14 - 16:49

    Frances: Ja jag blev så glad när det inte bara var ett platt samarbete (som den sista personen jag mötte) utan att personen höll sig nära, väntade, dansade och ”pratade” med mig :) Det hoppas jag att fler gör när jag spelar om det sen… men det känns rätt ovanligt.

    Michel: Jag är sååå glad att jag har en PS3, mest för thatgamecompanys spel (och pixeljunkspelen). Men tur att det är ett spel som funkar att titta på. Min sambo satt bredvid mig under hela spelsessionen och verkar ha uppskattat spelet nästan lika mycket som jag. Det är så sjuuuukt vackert! Sandkornen, figurerna, allt är lovelovelove.
    Journey är bättre än ME3 ;)
    Tack, ska försöka skriva då och då ^^

    Lania: Aww, inte ledsen! Jag tycker att du ska skriva! Några enstaka undantag från RPG-genren gör inget alls :D
    Tack, det var fint sagt <3

    EKKen: Magiskt är precis rätt ord :D Ska lätt spela om det fler agånger till. Mest för att se om nåt händer när man hittar alla hemligheter och sånt :D Men kanske hittar jag nya vänner? ^^
    Tack <3

    explewd: Det är intressant med spel som kan ge så olika upplevelser. Lite synd för dem som inte får uppleva närheten utan bara ser folk studsa förbi. Kan jag tycka. Fast de kanske vill spela på det viset så… ja. Nåja!
    Lite creepy när folk blir uppkäkade… hrm.
    Ohja, på ALLA sätt <3

  7. #7 av Mikael Brolin (@nilorb) på 2012/04/21 - 10:53

    Jag har ”haft tur” i större delen av mina genomspelningar (fyra) Jag kan inte sluta spela det. Det är så vackert och underbart. Jag älskar passagen ner till den sjunkna staden när solen hamnar rakt emot kameran och sanden plötsligt får tusen olika nyanser av guld känns det som. Klarade spelet själv första gången, andra gången hade jag samma vän hela vägen. Det var ett magiskt avslut, och samtidigt ledsamt. Det är konstigt att man knyter så starka band till någon som man inte kan se eller tala med. Jag tycker det är väldigt vackert med de egenskaper karaktärerna får när man är två och ”rör” varandra. Den energi man hela tiden kan ge till varandra, precis som den energi man kan få av en riktig vän irl.

    & Väldigt kul att se dig tillbaka :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s