”He’s nicer than other Daddies.”

Får man återposta gamla inlägg som man hittar i sina gamla privata arkiv när man har total bloggtorka? Jo, vi säger att det är okej. Detta skrev jag på min gamla blogg första gången jag spelade igenom Bioshock 2.

 

Marken skakar när vi dansar omkring bland allt bråte. Jag skjuter och skjuter, precis som min motståndare. Jag är dock snäppet bättre för med min telekinesi-plasmid vänder jag de flesta av klunsens projektiler tillbaka mot honom själv.

Men ont gör det ändå. Han får in några träffar. Det ringer i öronen.

Jag försöker fly. Lite fegt kanske, men jag behöver lite mer utrymme. Han har trängt in mig i återvändsgränd men jag lyckas smita förbi honom. Jag springer runt några hörn och står plötsligt framför en övervakningskamera jag hackat tidigare. Perfekt. Jag hör hur klunsen kommer klampandes efter mig och springer in bakom nästa hörn.

Kameran upptäcker honom så fort han dyker upp. Det där ljudet, det är så fint. Två säkerhetsrobotar kommer snabbt inflygande. Jag vet hur störande det är att ha dem surrandes kring huvudet, och jag fnissar skadeglatt åt min motståndares dans när han försöker ha ihjäl dem. Med lite hjälp från mig, som kikar runt hörnet då och då, så får robotarna ner honom.

Jag går fram till kroppen som pyser och läcker. Det är obehagligt att se den stora klunsen ligga där. Han var ju bara en slav. Men jag måste döda dem. Jag måste.

..och där, där är det jag egentligen var ute efter. Hon ser mest ut som en vanlig liten flicka när hon står där och snyftar. Ingen välskött liten flicka, men ändå. Jag tar ett steg närmre och hon tittar upp mot mig. De lysande gula ögonen ser rakt in i mina. Hon lyser upp.
Daddy! You always save me from the monsters!

Det är nu det svåra börjar, att försöka leva upp till det där hon säger. Jag plockar upp henne och placerar henne på ryggen. Jag hatar det här.
Smell the ADAM, Daddy? Over there!

ADAM-samlande är det värsta som finns. Splicers från alla håll. Dessa äckliga varelser. Ibland grabbar de tag i henne och de förtvivlade skriken gör ont i hjärtat.
Jag klampar vidare, skjuter en korkad splicer som av någon anledning inte hörde mig komma.
Here’s the angel!

Nu gäller det. Så snabbt jag bara kan ser jag mig omkring, planerar. Jag placerar ut alla mina olika fällor och gör mig redo.
Det är dags. Jag ställer ner henne vid liket och hon kikar snabbt på det innan hon tittar upp mot mig igen.
Angels remember… mommy. Who is that?

Jag kan inte svara. Även om jag hade kunnat så finns det ingen tid för prat. De är här.

Kaos.

Little Sister

Annonser

  1. Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s