Trubbel och ögongodis

Efter många om och men hade jag faktiskt bestämt mig för ett TV-spel igår. Jag skulle äntligen sätta tänderna i Luigi’s Mansion!

Trots att GameCube var min första konsol från den generationen så har jag knappt spelat några ”storspel”/populära spel på den. Jag och lillebror har många fina minnen från otaliga SSBM-matcher och jag lyckades även spela lite Mario Kart, Wind Waker och Metroid Prime. Men mycket har missats och jag kände att det var dags att ta tag i det.

Det tyckte inte min reciever som lite sådär elakt bestämde sig för att från och med nu ska bara HDMI fungera. Saker som är inkopplade med annat än HDMI visar alltså ingen bild. Tydligen ett vanligt fel och shit happens och så vidare. Den har överlevt längre än många av samma modell.

Men tajmingen på detta… jag SLITER MITT HÅÅÅÅR. Jag trodde verkligen att jag skulle få slippa teknikdjungeln nu när jag äntligen skaffat en fantastisk TV efter över ett års letande. Men nej. Bara att läsa på om helt ny teknik igen då!

Nog om skit. Jag har i alla fall lyckats se några filmer senaste dagarna!

Filmer

Igår var jag tvungen att hitta något att se som inte sambon var intresserad av eftersom han var upptagen och inte kunde titta med mig. Det var lättare sagt än gjort. Valet föll tillslut på A Beautiful Mind bara för att den fått högt betyg och finns på Netflix. Hade ingen aning om vad den handlade om alls innan jag började titta. Det visade sig vara den sanna berättelsen om John Nash, hans genialitet och kampen mot schizofrenin. Den var lite för långsam för min smak men väldigt välspelad och fin.

John Carter såg vi för ett par dagar sedan. Jag blev intresserad när folk kallade den för ”ögongodis” men på den punkten blev jag faktiskt lite besviken. Snygga effekter, otroligt välgjorda utomjordingar men oerhört tråkiga miljöer. Jag vet inte varför de fantastiska effekterna och allt det där inte dög för att tillfredsställa mitt ögongodisbegär, men nånting stämde helt enkelt inte. I övrigt en cool film om än lite… förglömlig? Jag är dock inte kräsen och hade trevligt under i princip hela filmen. Var f.ö. kul att se en prinsessa som inte såg ut att vara i övre tonåren.

Ögongodis fick jag dock så att det räckte och blev över när vi igår såg Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole. Jag har aldrig sett en snyggare film och jag tror inte att jag kommer att se något som slår denna på länge. Att jag dessutom älskar ugglor sedan innan gjorde ju inte saken sämre. Jag har försökt läsa mig till vad folk ogillar med den här filmen men känner bara ”men vafan, låt er bara svepas med och njuuuut!”. Jag som kan skita i små plotholes, inte bryr mig om något är förutsägbart så länge det är roande och som älskar att se snyggt animerade filmer måste vara den exakta målgruppen. Det är en Ina-film på precis alla sätt. Jag kan se brister och om någon ber mig radda upp dem skulle jag kunna hålla på ett tag. Men varför leta fel? Jag älskade den och fokuserar hellre på det som är bra. Det överskuggar lätt allt som inte var lika fantastisk.

Filmtittandet går alltså ganska bra hittills. Bokläsandet är det lite sämre med men jag jobbar på den biten. Av och till ;)

Filmer: 4/50
Böcker: 0/50

Annonser
  1. #1 av Holmberg (@Hixmegistos) på 2014/01/13 - 23:38

    Har bara sett John Carter av dessa och kan inte annat än hålla med dig.. helt ok att slötitta på men den lämnar inga spår och jag inser att jag redan glömt i princip allt av den trots att det inte var så länge sen jag såg den.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s