Jag upplevde något mycket härligt denna vecka. Sedan jag väckte upp Planescape: Torment ur dess koma har jag haft den där härliga känslan som är så svår att beskriva. Jag har tänkt på spelet nästan konstant, längtat efter nästa speltillfälle och reflekterat över det jag upplevt innan. Verkligen blivit lycklig av tanken på att jag ska starta spelet och få se mer.
Detta händer mig extemt sällan. Jag kan visserligen exempelvis ”längta” efter att få komma hem och spela om jag är iväg nånstans, men det är mer en lust att göra nåt jag gillar än den där känslan jag fick angående Planescape: Torment. Jag kan planera vad jag ska göra nästa gång jag startar Fallout: New Vegas eller vilken typ av karaktär jag vill spela i Dragon Age, men det är snarare samma sorts strukturering och planering som jag alltid sysslar med. Helt utan den där riktigt speciella passionen.
Betyder det att Dragon Age är ett sämre spe… eh, ja. Dåligt exempel! ;D Betyder det att Fallout: New Vegas är ett sämre spel än Planescape: Torment? Att jag inte bryr mig lika mycket om F:NV? Nej, jag tror inte det. Jag kan inte jämföra spel med varandra och alla spel jag gillar har nåt de gör riktigt bra. Det är nog snarare en kombination av att spelet fungerar som det gör, är så djupt (och bra) som det är och att det just precis i denna stund råkade vara precis vad jag behövde.
Nu börjar jakten på nästa perfekt-för-stunden-spel.
OhNoSpyware 
#1 av Sebastian Åkerberg på 2013/03/16 - 16:43
Hehe. Kul att höra. Det är ett otroligt bra spel. Men jag är lite förvånad över att du vill spela om det så snabbt. Jag brukar oftast – hur galet mycket jag än gillar spelet – dra mig för att spela om det. Det krävs ett sådant engagemang. Åtminstone trodde jag det innan jag spelade förra gången, med er i Ludere Simul. Då gick det väldigt enkelt. Det kanske är en åldersfråga; jag var rätt ung när jag först spelade PS:T. Kanske är jag bättre på att ta in allting nu i vuxen ålder.
Aaaanyway, kul, kul, kul.