En samlares drömutgåva

Det har varit mycket babbel idag om Wolfenstein: The New Order Panzerhund Edition som Bethesda säljer för $100. En helt vanlig LE tänker folk, men grejen är att spelet i fråga inte medföljer och det har orsakat lite intressanta reaktioner. Mestadels negativa. Vad sägs om

This is the most stupid idea I heared for a while. If this becomes a trend and actually work then I quit gaming for good. This is simply insane.

*host*hyperbole*host*

Äh, folk får ju förstås tycka vad de vill och om man tycker att det är korkat så visst. Personligen älskar jag detta. En av de allra bästa ”Limited Editions” jag köpt är Dead Space 3 Dev-team Edition. Den är snuskigt lik Panzerhund Edition. Samma mängd exemplar, samma pris och inget spel ingick. Perfekt för mig som absolut inte ville slänga ut dyra pengar på DS3 som jag inte hade minsta förhoppningar om. Men prylarna? Oooh så snygga. Lådan och Markern står framme konstant. Älskar dem som den prylgalning jag är. Och bara för att trean verkade ointressant förstör det inte samlarvärdet på prylarna för mig eftersom jag kopplar dem mer till första spelet som faktiskt var intressant.

Såhär sa Visceral om sin utgåva:

Already have the game pre-ordered somewhere? Prefer to have your PC copy delivered digitally instead of on a disc? Picking your copy up in person at midnight? Have your heart set on some other exclusive DLC? Live overseas and want to get the game in your own region? Have any other plausible reason to want the stuff and not the game? Roll your own collector’s edition by grabbing the Add-On with all the same contents in the crate, but no game bundled with it. Everyone wins!

Indeed! Spelet införskaffades senare billigt på någon rea, var inte speciellt bra och såldes snabbt utan förlust efter att sambon besviket tagit sig igenom det.

Mitt största problem med att köpa LEs är att jag i vanliga fall måste köpa ett dyrt fullprisreleasespel (nu säger vi att det är ett riktigt ord) som hinner gå ner massor i pris innan jag hinner sätta tänderna i det. Med sånahär utgåvor kan jag köpa det limiterade krafset och komplettera med spelet när jag känner att det är läge för det. Mer separata LEs tack!

Att folk sedan menar på att Panzerhund inte är värd just $100 kan jag bara hålla med om, men det är en helt annan sak :)

Ny friend code!

Jag lägger ibland galet stor vikt vid ”menlösa” saker.

Som att jag hade världens sämsta friend safari i Pokémon X/Y. Min FC gav en friend safari av typen is vilket i sig är värdelöst i och med att typen är oanvändbar enligt många och ingen av de mons man kan hitta i safarin är jättekul. Jag fick dessutom Snorunt och Bergmite i min vilket nog måste vara den supervärsta kombon som går att ha.

Så jag bytte friend code, för sån är jag!

Har ju en 2DS som jag tänkte att jag skulle resetta till nåt kul med min andra kopia av Pokémon X, men is-safarin på 3DSen låg där och gnagde som något litet monster i bakhuvudet och jag kunde inte släppa det. När jag fick reda på att spel man köpt inte försvinner av en fabriksåterställning/formatering av konsolen så testade jag att resetta min 3DS också. Efter bara tre försök fick jag en FC som gav en draktypad safari med Fraxure och Noibat. SÅ mycket bättre. Vad den tredje är vet jag inte eftersom jag inte klarat spelet och därför inte har låst upp den. Men det blir antigen Druddigon eller Sliggoo.

Men det betyder också att jag inte längre har några vänner på 3DS och att den ”Spyware” några av er är vän med aldrig kommer dyka upp igen. Vill ni adda mig igen blir jag jätteglad för jag vill gärna ha era safaris (något man har även om man inte ens spelar Pokémon själv! Det enda som behövs är en friend code).

Så ny FC: 1263-7596-6838

Svara med er egen i kommentarerna, på twitter, i DM eller hur ni nu vill. Jag vill ha ALL ZE FRIENDS! :D

Brothers: A Tale of Patience

Det blev visst ingen andra hel genomspelning av Brothers: A Tale of Two Sons. När jag spelade det för första gången i januari kom jag fram till att det var en spelvärd upplevelse. Såhär två månader senare hade jag tydligen glömt precis hur mycket jag ogillade stora delar av det. Enkelheten och långsamheten framför allt.

Efter att ha kört igenom prologen och första kapitlet var mitt tålamod redan slut. Jag var redan irriterad och att spela den otroligt långsamma första halvan av kapitel två var helt enkelt omöjligt. Jag hoppade till de kapitel som jag hade cheevos kvar i, plockade dem och anser mig nu vara klar med spelet.

För så kan man ju också göra.

Väldigt konstiga ”achievements” måste jag säga. Släng ner en flickas boll i en brunn… jaha. Inte så snällt men okej. Lämna den dödssjuke fadern mitt på vägen och gå och kasta lite macka istället? Nä. Vafan?

Det där med spelande…

Shape up nu alltså! Jag har inte spelat ett backlogspel på över en månad och känner att det är dags att komma ur den där svackan nu. Fick en liten knuff i rätt riktning av att se GamingGrannar-EKKen spela och prata om Cognition vilket gav mig världens Jane Jensen-pepp. Så jag startade helt enkelt upp Gabriel Knight: Sins of the Fathers och körde en bit ikväll. Kändes fantastiskt att ta tag i något igen.

Men jag har ju annat som redan är påbörjat och som borde tas tag i. Tänker därför göra som jag gjort en hel del förut, alltså ”utmana mig själv” genom att skriva upp en bunt spel här som jag ska försöka klara av snarast möjligt. Jag antar att andra med stora backlogs känner igen problemet med att hjärnan gärna vandrar till andra spel så fort man tänker på ett. När jag skriver ner en bunt spel här begränsar jag mig lättare till just dem och kan koncentrera mig bättre.

På PC har jag förutom tidigare nämnda Gabriel Knight en andra genomspelning av Brothers: A Tale of Two Sons som ligger och gnager innan jag känner att jag kan släppa det spelet. Eftersom det är kort och enkelt känns det som en bra grej att slänga in här.

På PSP är jag ju en bit in i Persona 3 Portable och borde verkligen sätta fart där. Jag är också en bit in i Hakuōki: Demon of the Fleeting Blossom och det vore passande att läsa om kvällarna innan jag slänger mig över min bokbacklog.

Pokémon Emerald är ett spel jag verkligen inte har någon tur med när det kommer till nuzlockandet. Jag har inga problem med att klara det utan det är faktiskt snarare för enkelt. Tror att enkelheten gör att det känns lite meningslöst. Men det största problemet är att jag är så ofantligt trött på Gen 3 och det hjälper ju inte att jag har startat om sisådär 5 gånger nu efter att ha lagt ner det för länge eller glömt att anteckna vad som händer (för framtida serieskapande). Men nu jävlar. Fick ett fint anteckningsblock och fantastiska pennor av lillebror i julklapp så nu ska det antecknas så det glööööder om pennan. Emerald SKA klaras.

Inser nu att det blev en hel del texttunga spel och två tidskrävande RPGn så jag slänger in New Style Boutique som spelet som ska spelas när jag vill ha något mer hjärndött.

Pepp!

Dokumentärer och hemskheter

Nä något läsande blev det verkligen inte här runt flytten. Böckerna är faktiskt fortfarande nedpackade. Filmer har jag dock kikat på en hel del.

Sherlocks tredje säsong sågs förstås klart (tack SVT!) och den var minst lika bra som de tidigare. Dock inte alls på samma sätt. Förstår att tredje säsongen avvek för mycket för vissa men det funkade precis lika bra som vanligt för mig.

Under flytten har Netflix varit min räddare i nöden och hållit mig sällskap i kaoset. Mest har det blivit dokumentärer vilket är något jag sällan kollat på förut men som jag nu uppskattar mer och mer. Men jag såg även Precious. Det är en film om nästan alla hemskheter du kan tänka dig (utom krig) men mest handlar den om hopp och att göra vad man kan av det man har. Välspelad, obehaglig och fin.

Förra året såg jag The Cove och det var en mycket obehaglig upplevelse. Trodde ingen film skulle toppa den känslan men Blackfish lyckades tyvärr. Blackfish handlar mest om Tilikum, SeaWorld-späckhuggaren som blev världskändis efter att ha dödat en tränare, men även om späckhuggae i fångenskap rent allmänt. Om det är något djur jag gillat i hela mitt liv så är det just späckhuggare. Vilda sådana förstås. Skulle aldrig kunna tänka mig att se en uppträda eller liknande och avskyr att man fortfarande har späckhuggare i små bassänger och låter dem lida för ”nöje”. Därför gör Blackfish oerhört ont. Viktigt för alla att se dock. Se den.

Grizzly Man är en annan rätt så obehaglig dokumentär. Timothy Treadwells liv och död bland björnar är ämnet och den var intressant och sorglig. Tror inte att den hade varit det minsta intressant om den inte gjorts av just Herzog dock. Han respekterar Treadwell men är också ärlig och hymlar inte med sina åsikter och uppfattningar. Han sa precis vad jag tänkte hela tiden vilket om och om igen förvånade mig.

En annan ganska sorglig dokumentär är Catfish som jag valde att se eftersom jag själv råkat ut för en ”catfish” en gång. Alltså en person som utger sig för att vara någon annan på nätet. Själva ämnet är sjukt intressant men just denna dokumentär är inte riktigt… bra. Det är nåt som känns fel men ämnet gjorde den sevärd ändå.

Och så den sista sedda filmen under denna långa period sedan min senaste ”rapport”, också denna en dokumentär, Pageant. Denna följer en grupp dragqueens inför och under 2006 års Miss Gay America-tävling. En ganska kass film rent tekniskt men det var kul att få följa dessa män och se hur Miss Gay America går till. Jag fick dessutom upp ögonen för det helt galna TV-programmet RuPaul’s Drag Race… egads!

Filmer: 17/50
Böcker: 7/50

Kaos

Jag kan inte bestämma mig för vad som ser värre ut, min lägenhet eller Lion’s Arch…

På tisdag går en stad under

Lion’s Arch. En stad jag bekantade mig med någon gång under 2006, cirka ett år efter att jag börjat spela Guild Wars: Prophecies. Det var en storstad men egentligen inget sådär jättespeciellt ställe. Numera ligger den platsen under vatten, mitt i en stad med samma namn. En gigantisk stad. En stad som ligger precis i Tyrias mitt och som är vad som sammankopplar hela kontinenten. Guild Wars 2s viktigaste stad.

Och på tisdag kommer den att brinna.

Så istället för att packa mina prylar, spela backlogspel och blogga har jag spenderat tid i GW2. Jag har tagit mina karaktärer till Lion’s Arch, utforskat kartan och tagit en bild på karaktärerna ”på deras favoritställe”. Helt enkelt för att ha kvar bilder av hur Lion’s Arch såg ut innan Scarlet drog dit luftskeppspirater och brände ner staden. Den lär byggas upp igen, men antagligen lär den aldrig bli sig lik. Precis som att fyrtornet inte kunde byggas upp igen efter att en bunt varelser attackerade staden för ett och ett halvt år sedan. De byggde ett nytt och lämnade det halvförstörda tornet som ett minne.

Vill ni se mina bilder finns de på min tumblr. Jag har hunnit lägga upp 16 av 40 bilder. Här är ett smakprov från kommande sylvariposten.

[Rubrik]

Det värsta med att spela en ”alla social links”-runda i Persona 3 är… social links. :P Vissa karaktärer är sådana som jag skulle ha skytt som pesten i skolan om de hade försökt prata med mig. Det ska bli kul att se var alla dessa relationer leder dock. Efter 20 timmar har jag emellertid bara nått en månad in i spelet och lallar runt i Tartarus andra ”block”. Det kommer med andra ord att ta ett tag innan jag får se det. Väldigt skönt att ha just Portable-versionen av Persona 3 förresten eftersom det hade varit jobbigt att fastna så hårt för det igen såhär mitt i flyttandet annars. Alla stationära konsoler och sådant packas ju strax ner.

Vilket även min boksamling råkar ut för så den delen av fiftyfifty kommer att stå ganska stilla de närmsta veckorna. Är nog lika bra för då kan jag inte läsa A Storm of Swords och spoilar därmed inte sönder tredje säsongen av Game of Thrones som jag kommer att följa på SVT nu. Det är nog trevligare att veta lika lite som sambon för en gångs skull. Hah.

Jag kommer dock möjligtvis plocka fram comiXology och läsa en del seriealbum och liknande. Något jag gjorde precis häromdagen även om det seriealbum jag läste kanske egentligen inte bör räknas. Det är visserligen på 100 sidor enligt comiXology men några av dem är ju bara omslag och lite annat tjafs och dessutom är det nästan ingen dialog i serien heller. Men ska jag börja räkna så blir det krångligt så jag går efter siffran som står och skiter i vad som egentligen är vettigt innehåll ;)
We3 heter i alla fall serien jag läst/tittat igenom och den handlar om tre små stulna husdjur som används i ett experiment där man gör djur till (bland annat) mördarmaskiner. Farbror Atlas skrev bättre om den än jag någonsin kommer kunna så läs hans eminenta blogg istället!

Jag är ju mitt i Sherlocks tredje säsong och ska som nyss nämnt se Game of Thrones så filmdelen tuffar ju på bra. Just riktig film har jag sett sedan sist också, i alla fall en – Death at a Funeral. Fick nys om den nånstans när jag läste vad andra tyckte om Tucker & Dale vs. Evil och den fanns tursamt nog på Netflix. Alan Tudyk är lika fantastisk i Death at a Funeral som han är i Tucker & Dale och filmen som helhet fick både mig och sambon att både tokfnissa och skratta ordentligt. Rekommenderas varmt. Den amerikanska remaken ska man dock tydligen hålla sig långt borta från.

Filmer: 11/50
Böcker: 7/50

Men spel då? Jorå! Jag har spelat mer än Persona 3 faktiskt. Jag lyckades tillslut guida mina fyra kriminella vänner genom läskiga berget Grimrock.

Legend of Grimrock vandrar lätt högt upp på listan över de bästa spel jag spelat. Eller lista och lista… Det är snarare en större samling spel som står och kramas någonstans. Hursom, nu får LoG vara med och kramas för helvete så bra det är. Snyggt, coolt och på alla möjliga sätt superbt. Jag är oerhört glad över att det jobbas på en uppföljare.

Efter att lillebror länkade en video där TotalBiscuit svär över ”anime bullshit”-spelet Long Live the Queen blev jag oerhört sugen på att testa det.
(Jag blev också extremt besviken på hur bedrövligt TB beter sig i den där videon och därför vill jag inte heller länka till den.)
Turligt nog är detta ett av spelen jag under en rea impulsköpt (för att NeoGAF sa att man borde det) så det var bara att sätta igång. Och sedan fortsätta. Och sedan inte kunna sluta. Bara en runda till. Jag ska bara testa vad som händer om jag göra det där och lär mig det här. Ni fattar. Väldigt roligt och knasigt. Inget perfekt spel på något vis och jag vet egentligen inte vad som lockar så med det, men kul har jag och det är ju huvudsaken! Jag har klarat det en himla massa gånger under de senaste dagarna men har ändå några cheevos kvar som jag nog vill jaga efter.

Mörka timmar, magi och häxkonster

Ofta hör man hur en bok ”kan göra vem som helst till bokslukare”. Det var precis vad som stod på omslaget till Cirkeln, första boken i Engelsforstrilogin. Jag brukar tycka att sånt där är lite överdrivet men det var det inte i Cirkelns fall. Jag sträckläste nämligen ungefär 450 sidor i söndags. Redan när jag läste bokens inledande kapitel dagen innan kände jag mig indragen i berättelsen på ett sätt jag sällan känner numera. Dagen efter var det kört. Jag kunde inte lägga ifrån mig den. Bättre betyg än så kan en bok inte få. Tyvärr gör detta mig lite osäker på när jag kan läsa resterande böcker i trilogin. Jag har ju en flytt att sköta. Hrm.

Jag plockade istället upp en annan trilogibörjan. The Secret Hour inleder Midnighterstrilogin och är skriven Scott Westerfeld som blivit lite av en ny favvis (bland många). Den här boken var lite lustig att plocka upp så tätt inpå Cirkeln. De har ganska mycket gemensamt (men tyvärr är The Secret Hour inte i närheten så bra som Cirkeln). En grupp ”utvalda” som inte riktigt kommer överens, en liten håla som av någon anledning är den där speciella platsen där allt sker och skolungdomar som måste hålla koll på både det vanliga livet och någonting mycket större. De har några få saker till gemensamt men det vore spoilerigt att skriva om så jag låter bli. Ganska vanliga saker att ha gemensamt dock så det var väl inte sådär jättekonstigt i sig.

Mer freaky blir det när man också jämför Midnighters med Persona 3. En timme vid midnatt som bara vissa är medvetna om? Check. En nykomling bland de ”utvalda”? Check. Allt blir plötsligt värre när den nya anländer? Check. Så Midnighters är en fin blandning mellan ett av mina favvospel och en lite typisk YA-berättelse. Kunde definitivt vara värre. Men precis som med de andra böckerna av Westerfeld önskar jag att jag upptäckt denna när den kom för 10 år sedan. De hade passat mig bättre då.

Jag hade knappt påbörjat The Secret Hour innan Persona 3-suget blev för stort. Portable är min version of choice och jag har tänkt göra kompletta genomspelningar med båda huvudpersonerna. Jag har av någon helt oförklarlig anledning inte spelat denna pärla på ungefär två år. Helknasigt. Så nu jävlar spelas det P3P.

En film har jag sett också. 9 lät som en intressant film och det står en del stora och bra namn bakom den. Därför blev den också en total besvikelse när den varken var så snygg som folk sagt eller speciellt intressant alls för den delen. Visst hade den en del stunder då den kändes rätt bra men överlag kan jag absolut inte rekommendera den. Se kortfilmen med samma namn som denna baseras på istället. Den var oerhört mycket bättre.

Januari är snart över och jag måste säga att jag är ganska nöjd med min backlogprestation trots allt. Fifty fifty går framåt och spelbackloggen har fått en liten smäll trots svackan i spelsuget. Sju avklarade spel stannar jag på för januari och de enda spelinköpen jag gjort är Steamversioner av spel jag och lillebror redan hade i fysiskt format (och som gömmer sig nånstans i mammas källare). Dessa räknas inte som minus enligt mina regler. Så backloggen står på sju plus. En trevlig siffra.

Och såhär ser det alltså ut i fifty fifty efter en månad:

Filmer: 10/50
Böcker: 6/50

Stuff

Lägenheten jag var så otroligt spänd över var ingen besvikelse. Snarare motsatsen. Flytt är planerad till mars om allt går bra kommande veckan. Tills det är 100 % klart lär jag fortfarande ha problem att spela men nu ser jag nåt ljus i alla fall!

Lyckades i peppen efter den lyckade visningen klara ett spel i alla fall. The Stanley Parable var… speciellt. Det går inte riktigt att beskriva så jag nöjer mig med att säga att det var värt pengarna och att jag fnissade många gånger. Och mådde lite dåligt också. För så är spelet.

Har också sett lite film och läst stuff så fiftyfifty går bra. The De-Textbook är en lite mer seriöst skriven bok från Cracked.com-folket. Jag gillade denna mer än You Might Be a Zombie men något jag skulle rekommendera till höger och vänster är det ju inte precis.

Det är däremot War for the Oaks av Emma Bull. Jag brukar smita in och läsa på Bokstävlarna trots att jag inte ”borde” då hon skriver så bra om sååå många böcker som verkar intressanta. Min plånbok hatar den bloggen men jag älskar den. Hursom så rekommenderas boken där och mitt intresse övervann plånboken. Det är jag glad över efersom jag inte tror att jag skulle hittat den själv.

I tisdags och onsdags kollade jag på de tre avsnitten i Sherlocks andra säsong. Av alla serier folk har tjatat sig trötta om på internet senaste tiden är Sherlock den enda jag verkligen fastnat för. Jag förstår verkligen vad folk ooh-ar och aah-ar över och är mycket förtjust i de sex avsnitt jag sett. Ska bli kul att se säsong tre på SVT från och med nästa vecka.

En av filmerna sambon sa att jag borde se på Netflix efter att jag lyckades blogga till mig ett gratis halvår av tjänsten var M. Night Shyamalans  Unbreakable. Efter snart ett år av Netflixanvändande kändes det som att jag verkligen borde ta tag i detta så det gjorde jag. En intressant film som tyvärr dras ner av ett mycket svagt slut.

Filmer: 9/50
Böcker: 4/50