Dokumentärer och hemskheter

Nä något läsande blev det verkligen inte här runt flytten. Böckerna är faktiskt fortfarande nedpackade. Filmer har jag dock kikat på en hel del.

Sherlocks tredje säsong sågs förstås klart (tack SVT!) och den var minst lika bra som de tidigare. Dock inte alls på samma sätt. Förstår att tredje säsongen avvek för mycket för vissa men det funkade precis lika bra som vanligt för mig.

Under flytten har Netflix varit min räddare i nöden och hållit mig sällskap i kaoset. Mest har det blivit dokumentärer vilket är något jag sällan kollat på förut men som jag nu uppskattar mer och mer. Men jag såg även Precious. Det är en film om nästan alla hemskheter du kan tänka dig (utom krig) men mest handlar den om hopp och att göra vad man kan av det man har. Välspelad, obehaglig och fin.

Förra året såg jag The Cove och det var en mycket obehaglig upplevelse. Trodde ingen film skulle toppa den känslan men Blackfish lyckades tyvärr. Blackfish handlar mest om Tilikum, SeaWorld-späckhuggaren som blev världskändis efter att ha dödat en tränare, men även om späckhuggae i fångenskap rent allmänt. Om det är något djur jag gillat i hela mitt liv så är det just späckhuggare. Vilda sådana förstås. Skulle aldrig kunna tänka mig att se en uppträda eller liknande och avskyr att man fortfarande har späckhuggare i små bassänger och låter dem lida för ”nöje”. Därför gör Blackfish oerhört ont. Viktigt för alla att se dock. Se den.

Grizzly Man är en annan rätt så obehaglig dokumentär. Timothy Treadwells liv och död bland björnar är ämnet och den var intressant och sorglig. Tror inte att den hade varit det minsta intressant om den inte gjorts av just Herzog dock. Han respekterar Treadwell men är också ärlig och hymlar inte med sina åsikter och uppfattningar. Han sa precis vad jag tänkte hela tiden vilket om och om igen förvånade mig.

En annan ganska sorglig dokumentär är Catfish som jag valde att se eftersom jag själv råkat ut för en ”catfish” en gång. Alltså en person som utger sig för att vara någon annan på nätet. Själva ämnet är sjukt intressant men just denna dokumentär är inte riktigt… bra. Det är nåt som känns fel men ämnet gjorde den sevärd ändå.

Och så den sista sedda filmen under denna långa period sedan min senaste ”rapport”, också denna en dokumentär, Pageant. Denna följer en grupp dragqueens inför och under 2006 års Miss Gay America-tävling. En ganska kass film rent tekniskt men det var kul att få följa dessa män och se hur Miss Gay America går till. Jag fick dessutom upp ögonen för det helt galna TV-programmet RuPaul’s Drag Race… egads!

Filmer: 17/50
Böcker: 7/50

[Rubrik]

Det värsta med att spela en ”alla social links”-runda i Persona 3 är… social links. :P Vissa karaktärer är sådana som jag skulle ha skytt som pesten i skolan om de hade försökt prata med mig. Det ska bli kul att se var alla dessa relationer leder dock. Efter 20 timmar har jag emellertid bara nått en månad in i spelet och lallar runt i Tartarus andra ”block”. Det kommer med andra ord att ta ett tag innan jag får se det. Väldigt skönt att ha just Portable-versionen av Persona 3 förresten eftersom det hade varit jobbigt att fastna så hårt för det igen såhär mitt i flyttandet annars. Alla stationära konsoler och sådant packas ju strax ner.

Vilket även min boksamling råkar ut för så den delen av fiftyfifty kommer att stå ganska stilla de närmsta veckorna. Är nog lika bra för då kan jag inte läsa A Storm of Swords och spoilar därmed inte sönder tredje säsongen av Game of Thrones som jag kommer att följa på SVT nu. Det är nog trevligare att veta lika lite som sambon för en gångs skull. Hah.

Jag kommer dock möjligtvis plocka fram comiXology och läsa en del seriealbum och liknande. Något jag gjorde precis häromdagen även om det seriealbum jag läste kanske egentligen inte bör räknas. Det är visserligen på 100 sidor enligt comiXology men några av dem är ju bara omslag och lite annat tjafs och dessutom är det nästan ingen dialog i serien heller. Men ska jag börja räkna så blir det krångligt så jag går efter siffran som står och skiter i vad som egentligen är vettigt innehåll ;)
We3 heter i alla fall serien jag läst/tittat igenom och den handlar om tre små stulna husdjur som används i ett experiment där man gör djur till (bland annat) mördarmaskiner. Farbror Atlas skrev bättre om den än jag någonsin kommer kunna så läs hans eminenta blogg istället!

Jag är ju mitt i Sherlocks tredje säsong och ska som nyss nämnt se Game of Thrones så filmdelen tuffar ju på bra. Just riktig film har jag sett sedan sist också, i alla fall en – Death at a Funeral. Fick nys om den nånstans när jag läste vad andra tyckte om Tucker & Dale vs. Evil och den fanns tursamt nog på Netflix. Alan Tudyk är lika fantastisk i Death at a Funeral som han är i Tucker & Dale och filmen som helhet fick både mig och sambon att både tokfnissa och skratta ordentligt. Rekommenderas varmt. Den amerikanska remaken ska man dock tydligen hålla sig långt borta från.

Filmer: 11/50
Böcker: 7/50

Men spel då? Jorå! Jag har spelat mer än Persona 3 faktiskt. Jag lyckades tillslut guida mina fyra kriminella vänner genom läskiga berget Grimrock.

Legend of Grimrock vandrar lätt högt upp på listan över de bästa spel jag spelat. Eller lista och lista… Det är snarare en större samling spel som står och kramas någonstans. Hursom, nu får LoG vara med och kramas för helvete så bra det är. Snyggt, coolt och på alla möjliga sätt superbt. Jag är oerhört glad över att det jobbas på en uppföljare.

Efter att lillebror länkade en video där TotalBiscuit svär över ”anime bullshit”-spelet Long Live the Queen blev jag oerhört sugen på att testa det.
(Jag blev också extremt besviken på hur bedrövligt TB beter sig i den där videon och därför vill jag inte heller länka till den.)
Turligt nog är detta ett av spelen jag under en rea impulsköpt (för att NeoGAF sa att man borde det) så det var bara att sätta igång. Och sedan fortsätta. Och sedan inte kunna sluta. Bara en runda till. Jag ska bara testa vad som händer om jag göra det där och lär mig det här. Ni fattar. Väldigt roligt och knasigt. Inget perfekt spel på något vis och jag vet egentligen inte vad som lockar så med det, men kul har jag och det är ju huvudsaken! Jag har klarat det en himla massa gånger under de senaste dagarna men har ändå några cheevos kvar som jag nog vill jaga efter.

Mörka timmar, magi och häxkonster

Ofta hör man hur en bok ”kan göra vem som helst till bokslukare”. Det var precis vad som stod på omslaget till Cirkeln, första boken i Engelsforstrilogin. Jag brukar tycka att sånt där är lite överdrivet men det var det inte i Cirkelns fall. Jag sträckläste nämligen ungefär 450 sidor i söndags. Redan när jag läste bokens inledande kapitel dagen innan kände jag mig indragen i berättelsen på ett sätt jag sällan känner numera. Dagen efter var det kört. Jag kunde inte lägga ifrån mig den. Bättre betyg än så kan en bok inte få. Tyvärr gör detta mig lite osäker på när jag kan läsa resterande böcker i trilogin. Jag har ju en flytt att sköta. Hrm.

Jag plockade istället upp en annan trilogibörjan. The Secret Hour inleder Midnighterstrilogin och är skriven Scott Westerfeld som blivit lite av en ny favvis (bland många). Den här boken var lite lustig att plocka upp så tätt inpå Cirkeln. De har ganska mycket gemensamt (men tyvärr är The Secret Hour inte i närheten så bra som Cirkeln). En grupp ”utvalda” som inte riktigt kommer överens, en liten håla som av någon anledning är den där speciella platsen där allt sker och skolungdomar som måste hålla koll på både det vanliga livet och någonting mycket större. De har några få saker till gemensamt men det vore spoilerigt att skriva om så jag låter bli. Ganska vanliga saker att ha gemensamt dock så det var väl inte sådär jättekonstigt i sig.

Mer freaky blir det när man också jämför Midnighters med Persona 3. En timme vid midnatt som bara vissa är medvetna om? Check. En nykomling bland de ”utvalda”? Check. Allt blir plötsligt värre när den nya anländer? Check. Så Midnighters är en fin blandning mellan ett av mina favvospel och en lite typisk YA-berättelse. Kunde definitivt vara värre. Men precis som med de andra böckerna av Westerfeld önskar jag att jag upptäckt denna när den kom för 10 år sedan. De hade passat mig bättre då.

Jag hade knappt påbörjat The Secret Hour innan Persona 3-suget blev för stort. Portable är min version of choice och jag har tänkt göra kompletta genomspelningar med båda huvudpersonerna. Jag har av någon helt oförklarlig anledning inte spelat denna pärla på ungefär två år. Helknasigt. Så nu jävlar spelas det P3P.

En film har jag sett också. 9 lät som en intressant film och det står en del stora och bra namn bakom den. Därför blev den också en total besvikelse när den varken var så snygg som folk sagt eller speciellt intressant alls för den delen. Visst hade den en del stunder då den kändes rätt bra men överlag kan jag absolut inte rekommendera den. Se kortfilmen med samma namn som denna baseras på istället. Den var oerhört mycket bättre.

Januari är snart över och jag måste säga att jag är ganska nöjd med min backlogprestation trots allt. Fifty fifty går framåt och spelbackloggen har fått en liten smäll trots svackan i spelsuget. Sju avklarade spel stannar jag på för januari och de enda spelinköpen jag gjort är Steamversioner av spel jag och lillebror redan hade i fysiskt format (och som gömmer sig nånstans i mammas källare). Dessa räknas inte som minus enligt mina regler. Så backloggen står på sju plus. En trevlig siffra.

Och såhär ser det alltså ut i fifty fifty efter en månad:

Filmer: 10/50
Böcker: 6/50

Stuff

Lägenheten jag var så otroligt spänd över var ingen besvikelse. Snarare motsatsen. Flytt är planerad till mars om allt går bra kommande veckan. Tills det är 100 % klart lär jag fortfarande ha problem att spela men nu ser jag nåt ljus i alla fall!

Lyckades i peppen efter den lyckade visningen klara ett spel i alla fall. The Stanley Parable var… speciellt. Det går inte riktigt att beskriva så jag nöjer mig med att säga att det var värt pengarna och att jag fnissade många gånger. Och mådde lite dåligt också. För så är spelet.

Har också sett lite film och läst stuff så fiftyfifty går bra. The De-Textbook är en lite mer seriöst skriven bok från Cracked.com-folket. Jag gillade denna mer än You Might Be a Zombie men något jag skulle rekommendera till höger och vänster är det ju inte precis.

Det är däremot War for the Oaks av Emma Bull. Jag brukar smita in och läsa på Bokstävlarna trots att jag inte ”borde” då hon skriver så bra om sååå många böcker som verkar intressanta. Min plånbok hatar den bloggen men jag älskar den. Hursom så rekommenderas boken där och mitt intresse övervann plånboken. Det är jag glad över efersom jag inte tror att jag skulle hittat den själv.

I tisdags och onsdags kollade jag på de tre avsnitten i Sherlocks andra säsong. Av alla serier folk har tjatat sig trötta om på internet senaste tiden är Sherlock den enda jag verkligen fastnat för. Jag förstår verkligen vad folk ooh-ar och aah-ar över och är mycket förtjust i de sex avsnitt jag sett. Ska bli kul att se säsong tre på SVT från och med nästa vecka.

En av filmerna sambon sa att jag borde se på Netflix efter att jag lyckades blogga till mig ett gratis halvår av tjänsten var M. Night Shyamalans  Unbreakable. Efter snart ett år av Netflixanvändande kändes det som att jag verkligen borde ta tag i detta så det gjorde jag. En intressant film som tyvärr dras ner av ett mycket svagt slut.

Filmer: 9/50
Böcker: 4/50

När jag inte spelar gör jag annat

Imorrn ska vi kika på en lägenhet i drömområdet vi har velat flytta till i flera år. Oron över att den inte ska passa och annat sånt där jag gärna stressar upp mig över gör att det är helt omöjligt för mig att plocka upp några spel så jag sitter och klär upp mina GW2-karaktärer för att fördriva tid istället.

Eller kollar på film och TV-serier.

Snubblade över ett tips om Running Scared när jag googlade efter ”bästa filmerna på Netflix” för ett tag sedan. Blev nyfiken av beskrivningen och såg den häromdagen. Jag gillade den mycket mer än jag trodde att jag skulle göra. Menlös berättelse men både hur den är filmad och vad som händer gör att det bara blir total galenskap av alltihop. På ett bra sätt. Såg att kritiker påstår att det bara är en film för folk som gillar sex och våld, men som en person som ogillar båda delarna (och tyckte att filmens stora våldscen var enda riktiga svackan) säger jag bestämt emot. Jag älskade att det hände saker hela tiden, att våldet för det mesta inte var så visuellt och speciellt som sagt hur den var filmad.

Som folk som följer mig på twitter redan har läst så gav jag mig ju på Breaking Bad nyligt. Det tog emot lite eftersom alla hypat den till leda. Tog mig dock i kragen och första säsongen är nu igenomtittad. Jag är positiv. Antar att första säsongen inte är denna ”god tier” alla tjatar om dock.

Läst lite har jag också gjort faktiskt. Äntligen. Tyvärr inga speciellt fantastiska böcker utan mest lättsamt dravel.

Cracked.coms You Might Be a Zombie and Other Bad News är… Cracked.com, på gott och ont. Småkul fakta om allt och inget i listform. Helt okej dassbok.

Jag är ofta sen till festen och jag känner att The Zombie Survival Guide är en fest jag skulle ha uppskattat väldigt mycket mer när den startade för tio år sedan. Jag blev dock lite ledsen när jag insåg hur många coola zombiespel man skulle kunna skapa med ”faktan” från den här boken och hur banala de zombiespel jag spelat är i jämförelse. Bah.

Filmer: 7/50
Böcker: 2/50

Mina regler för fiftyfifty

Jag har läst de officiella fiftyfifty-”reglerna” (eller snarare riktlinjerna) och en bunt andra sajters och personers regler och inser att det är ganska olika vad folk räknar som läst bok och sedd film. Jag tänkte därför bestämma mig för vad jag ska gå efter för regler och skriva dem här.

I de officiella reglerna står det att man kan räkna en bok på över 500 sidor som två böcker. Inte för mig. En bok är en bok och en film är en film. För att en bok ska få räknas öht kräver vissa att den är minst 100 sidor lång. Det låter ganska vettigt så jag kör på det jag med.

Eftersom jag börjat läsa serier via Comixology och redan har en liten backlog där tänker jag räkna samlingsvolymer och serieromaner på över 100 sidor som en bok. TV-serier som jag har en oerhört stor backlog av (speciellt om man räknar allt jag vill se på Netflix) räknas som en film om jag ser en hel säsong.

Så en bokpoäng får jag när jag har läst

• En bok på minst 100 sidor
• En seriesamling/serieroman på minst 100 sidor

En filmpoäng får jag när jag sett

• En film oavsett längd
• En hel säsong av en TV-serie

Mycket simpla regler!

Detta gör att jag i och med färdigtittandet av Orange is the New Blacks första säsong får en till filmpoäng. En mycket intressant serie och jag är glad att det kommer mer inom en hyfsat snar framtid.

Filmer: 5/50
Böcker: 0/50

Trubbel och ögongodis

Efter många om och men hade jag faktiskt bestämt mig för ett TV-spel igår. Jag skulle äntligen sätta tänderna i Luigi’s Mansion!

Trots att GameCube var min första konsol från den generationen så har jag knappt spelat några ”storspel”/populära spel på den. Jag och lillebror har många fina minnen från otaliga SSBM-matcher och jag lyckades även spela lite Mario Kart, Wind Waker och Metroid Prime. Men mycket har missats och jag kände att det var dags att ta tag i det.

Det tyckte inte min reciever som lite sådär elakt bestämde sig för att från och med nu ska bara HDMI fungera. Saker som är inkopplade med annat än HDMI visar alltså ingen bild. Tydligen ett vanligt fel och shit happens och så vidare. Den har överlevt längre än många av samma modell.

Men tajmingen på detta… jag SLITER MITT HÅÅÅÅR. Jag trodde verkligen att jag skulle få slippa teknikdjungeln nu när jag äntligen skaffat en fantastisk TV efter över ett års letande. Men nej. Bara att läsa på om helt ny teknik igen då!

Nog om skit. Jag har i alla fall lyckats se några filmer senaste dagarna!

Igår var jag tvungen att hitta något att se som inte sambon var intresserad av eftersom han var upptagen och inte kunde titta med mig. Det var lättare sagt än gjort. Valet föll tillslut på A Beautiful Mind bara för att den fått högt betyg och finns på Netflix. Hade ingen aning om vad den handlade om alls innan jag började titta. Det visade sig vara den sanna berättelsen om John Nash, hans genialitet och kampen mot schizofrenin. Den var lite för långsam för min smak men väldigt välspelad och fin.

John Carter såg vi för ett par dagar sedan. Jag blev intresserad när folk kallade den för ”ögongodis” men på den punkten blev jag faktiskt lite besviken. Snygga effekter, otroligt välgjorda utomjordingar men oerhört tråkiga miljöer. Jag vet inte varför de fantastiska effekterna och allt det där inte dög för att tillfredsställa mitt ögongodisbegär, men nånting stämde helt enkelt inte. I övrigt en cool film om än lite… förglömlig? Jag är dock inte kräsen och hade trevligt under i princip hela filmen. Var f.ö. kul att se en prinsessa som inte såg ut att vara i övre tonåren.

Ögongodis fick jag dock så att det räckte och blev över när vi igår såg Legend of the Guardians: The Owls of Ga’Hoole. Jag har aldrig sett en snyggare film och jag tror inte att jag kommer att se något som slår denna på länge. Att jag dessutom älskar ugglor sedan innan gjorde ju inte saken sämre. Jag har försökt läsa mig till vad folk ogillar med den här filmen men känner bara ”men vafan, låt er bara svepas med och njuuuut!”. Jag som kan skita i små plotholes, inte bryr mig om något är förutsägbart så länge det är roande och som älskar att se snyggt animerade filmer måste vara den exakta målgruppen. Det är en Ina-film på precis alla sätt. Jag kan se brister och om någon ber mig radda upp dem skulle jag kunna hålla på ett tag. Men varför leta fel? Jag älskade den och fokuserar hellre på det som är bra. Det överskuggar lätt allt som inte var lika fantastisk.

Filmtittandet går alltså ganska bra hittills. Bokläsandet är det lite sämre med men jag jobbar på den biten. Av och till ;)

Filmer: 4/50
Böcker: 0/50

Fifty fifty

När jag har tråkigt och inte har tid/ork att starta upp något vettigt så skummar jag igenom första sidan av NeoGAFs spelforum. Ibland är det verkligen inget kul som diskuteras och då byter jag till off-topic. Jag har upptäckt att folk på NeoGAF är galna i att utmana sig själva (och varandra). Inte köpa spel på ett år, spela 52 spel på ett år, spela X antal spel under en månad osv.

Eller det jag hittade nu, 50/50-utmaningen som de fått från fiftyfifty.me. Läs 50 böcker och se 50 filmer under ett år. Jag blev mycket inspirerad, speciellt sedan jag kollat min bokbacklog och insett att den består av 52 böcker. Film har jag och sambon redan pratat om att vi måste göra ett ryck med. En mycket passande utmaning alltså.

Hittills har jag sett en enda ensam liten film, Tucker & Dale vs. Evil. Rekommenderar den varmt men råder er också att undvika att se nån trailer. Läs små recensioner eller något, men se absolut ingen trailer.

Åh vad jag hatar filmtrailrar. GAH.

Filmer: 1/50
Böcker: 0/50