En samlares drömutgåva

Det har varit mycket babbel idag om Wolfenstein: The New Order Panzerhund Edition som Bethesda säljer för $100. En helt vanlig LE tänker folk, men grejen är att spelet i fråga inte medföljer och det har orsakat lite intressanta reaktioner. Mestadels negativa. Vad sägs om

This is the most stupid idea I heared for a while. If this becomes a trend and actually work then I quit gaming for good. This is simply insane.

*host*hyperbole*host*

Äh, folk får ju förstås tycka vad de vill och om man tycker att det är korkat så visst. Personligen älskar jag detta. En av de allra bästa ”Limited Editions” jag köpt är Dead Space 3 Dev-team Edition. Den är snuskigt lik Panzerhund Edition. Samma mängd exemplar, samma pris och inget spel ingick. Perfekt för mig som absolut inte ville slänga ut dyra pengar på DS3 som jag inte hade minsta förhoppningar om. Men prylarna? Oooh så snygga. Lådan och Markern står framme konstant. Älskar dem som den prylgalning jag är. Och bara för att trean verkade ointressant förstör det inte samlarvärdet på prylarna för mig eftersom jag kopplar dem mer till första spelet som faktiskt var intressant.

Såhär sa Visceral om sin utgåva:

Already have the game pre-ordered somewhere? Prefer to have your PC copy delivered digitally instead of on a disc? Picking your copy up in person at midnight? Have your heart set on some other exclusive DLC? Live overseas and want to get the game in your own region? Have any other plausible reason to want the stuff and not the game? Roll your own collector’s edition by grabbing the Add-On with all the same contents in the crate, but no game bundled with it. Everyone wins!

Indeed! Spelet införskaffades senare billigt på någon rea, var inte speciellt bra och såldes snabbt utan förlust efter att sambon besviket tagit sig igenom det.

Mitt största problem med att köpa LEs är att jag i vanliga fall måste köpa ett dyrt fullprisreleasespel (nu säger vi att det är ett riktigt ord) som hinner gå ner massor i pris innan jag hinner sätta tänderna i det. Med sånahär utgåvor kan jag köpa det limiterade krafset och komplettera med spelet när jag känner att det är läge för det. Mer separata LEs tack!

Att folk sedan menar på att Panzerhund inte är värd just $100 kan jag bara hålla med om, men det är en helt annan sak :)

Ny friend code!

Jag lägger ibland galet stor vikt vid ”menlösa” saker.

Som att jag hade världens sämsta friend safari i Pokémon X/Y. Min FC gav en friend safari av typen is vilket i sig är värdelöst i och med att typen är oanvändbar enligt många och ingen av de mons man kan hitta i safarin är jättekul. Jag fick dessutom Snorunt och Bergmite i min vilket nog måste vara den supervärsta kombon som går att ha.

Så jag bytte friend code, för sån är jag!

Har ju en 2DS som jag tänkte att jag skulle resetta till nåt kul med min andra kopia av Pokémon X, men is-safarin på 3DSen låg där och gnagde som något litet monster i bakhuvudet och jag kunde inte släppa det. När jag fick reda på att spel man köpt inte försvinner av en fabriksåterställning/formatering av konsolen så testade jag att resetta min 3DS också. Efter bara tre försök fick jag en FC som gav en draktypad safari med Fraxure och Noibat. SÅ mycket bättre. Vad den tredje är vet jag inte eftersom jag inte klarat spelet och därför inte har låst upp den. Men det blir antigen Druddigon eller Sliggoo.

Men det betyder också att jag inte längre har några vänner på 3DS och att den ”Spyware” några av er är vän med aldrig kommer dyka upp igen. Vill ni adda mig igen blir jag jätteglad för jag vill gärna ha era safaris (något man har även om man inte ens spelar Pokémon själv! Det enda som behövs är en friend code).

Så ny FC: 1263-7596-6838

Svara med er egen i kommentarerna, på twitter, i DM eller hur ni nu vill. Jag vill ha ALL ZE FRIENDS! :D

Brothers: A Tale of Patience

Det blev visst ingen andra hel genomspelning av Brothers: A Tale of Two Sons. När jag spelade det för första gången i januari kom jag fram till att det var en spelvärd upplevelse. Såhär två månader senare hade jag tydligen glömt precis hur mycket jag ogillade stora delar av det. Enkelheten och långsamheten framför allt.

Efter att ha kört igenom prologen och första kapitlet var mitt tålamod redan slut. Jag var redan irriterad och att spela den otroligt långsamma första halvan av kapitel två var helt enkelt omöjligt. Jag hoppade till de kapitel som jag hade cheevos kvar i, plockade dem och anser mig nu vara klar med spelet.

För så kan man ju också göra.

Väldigt konstiga ”achievements” måste jag säga. Släng ner en flickas boll i en brunn… jaha. Inte så snällt men okej. Lämna den dödssjuke fadern mitt på vägen och gå och kasta lite macka istället? Nä. Vafan?

Det där med spelande…

Shape up nu alltså! Jag har inte spelat ett backlogspel på över en månad och känner att det är dags att komma ur den där svackan nu. Fick en liten knuff i rätt riktning av att se GamingGrannar-EKKen spela och prata om Cognition vilket gav mig världens Jane Jensen-pepp. Så jag startade helt enkelt upp Gabriel Knight: Sins of the Fathers och körde en bit ikväll. Kändes fantastiskt att ta tag i något igen.

Men jag har ju annat som redan är påbörjat och som borde tas tag i. Tänker därför göra som jag gjort en hel del förut, alltså ”utmana mig själv” genom att skriva upp en bunt spel här som jag ska försöka klara av snarast möjligt. Jag antar att andra med stora backlogs känner igen problemet med att hjärnan gärna vandrar till andra spel så fort man tänker på ett. När jag skriver ner en bunt spel här begränsar jag mig lättare till just dem och kan koncentrera mig bättre.

På PC har jag förutom tidigare nämnda Gabriel Knight en andra genomspelning av Brothers: A Tale of Two Sons som ligger och gnager innan jag känner att jag kan släppa det spelet. Eftersom det är kort och enkelt känns det som en bra grej att slänga in här.

På PSP är jag ju en bit in i Persona 3 Portable och borde verkligen sätta fart där. Jag är också en bit in i Hakuōki: Demon of the Fleeting Blossom och det vore passande att läsa om kvällarna innan jag slänger mig över min bokbacklog.

Pokémon Emerald är ett spel jag verkligen inte har någon tur med när det kommer till nuzlockandet. Jag har inga problem med att klara det utan det är faktiskt snarare för enkelt. Tror att enkelheten gör att det känns lite meningslöst. Men det största problemet är att jag är så ofantligt trött på Gen 3 och det hjälper ju inte att jag har startat om sisådär 5 gånger nu efter att ha lagt ner det för länge eller glömt att anteckna vad som händer (för framtida serieskapande). Men nu jävlar. Fick ett fint anteckningsblock och fantastiska pennor av lillebror i julklapp så nu ska det antecknas så det glööööder om pennan. Emerald SKA klaras.

Inser nu att det blev en hel del texttunga spel och två tidskrävande RPGn så jag slänger in New Style Boutique som spelet som ska spelas när jag vill ha något mer hjärndött.

Pepp!

Dokumentärer och hemskheter

Nä något läsande blev det verkligen inte här runt flytten. Böckerna är faktiskt fortfarande nedpackade. Filmer har jag dock kikat på en hel del.

Sherlocks tredje säsong sågs förstås klart (tack SVT!) och den var minst lika bra som de tidigare. Dock inte alls på samma sätt. Förstår att tredje säsongen avvek för mycket för vissa men det funkade precis lika bra som vanligt för mig.

Under flytten har Netflix varit min räddare i nöden och hållit mig sällskap i kaoset. Mest har det blivit dokumentärer vilket är något jag sällan kollat på förut men som jag nu uppskattar mer och mer. Men jag såg även Precious. Det är en film om nästan alla hemskheter du kan tänka dig (utom krig) men mest handlar den om hopp och att göra vad man kan av det man har. Välspelad, obehaglig och fin.

Förra året såg jag The Cove och det var en mycket obehaglig upplevelse. Trodde ingen film skulle toppa den känslan men Blackfish lyckades tyvärr. Blackfish handlar mest om Tilikum, SeaWorld-späckhuggaren som blev världskändis efter att ha dödat en tränare, men även om späckhuggae i fångenskap rent allmänt. Om det är något djur jag gillat i hela mitt liv så är det just späckhuggare. Vilda sådana förstås. Skulle aldrig kunna tänka mig att se en uppträda eller liknande och avskyr att man fortfarande har späckhuggare i små bassänger och låter dem lida för ”nöje”. Därför gör Blackfish oerhört ont. Viktigt för alla att se dock. Se den.

Grizzly Man är en annan rätt så obehaglig dokumentär. Timothy Treadwells liv och död bland björnar är ämnet och den var intressant och sorglig. Tror inte att den hade varit det minsta intressant om den inte gjorts av just Herzog dock. Han respekterar Treadwell men är också ärlig och hymlar inte med sina åsikter och uppfattningar. Han sa precis vad jag tänkte hela tiden vilket om och om igen förvånade mig.

En annan ganska sorglig dokumentär är Catfish som jag valde att se eftersom jag själv råkat ut för en ”catfish” en gång. Alltså en person som utger sig för att vara någon annan på nätet. Själva ämnet är sjukt intressant men just denna dokumentär är inte riktigt… bra. Det är nåt som känns fel men ämnet gjorde den sevärd ändå.

Och så den sista sedda filmen under denna långa period sedan min senaste ”rapport”, också denna en dokumentär, Pageant. Denna följer en grupp dragqueens inför och under 2006 års Miss Gay America-tävling. En ganska kass film rent tekniskt men det var kul att få följa dessa män och se hur Miss Gay America går till. Jag fick dessutom upp ögonen för det helt galna TV-programmet RuPaul’s Drag Race… egads!

Filmer: 17/50
Böcker: 7/50

Kaos

Jag kan inte bestämma mig för vad som ser värre ut, min lägenhet eller Lion’s Arch…