En samlares drömutgåva

Det har varit mycket babbel idag om Wolfenstein: The New Order Panzerhund Edition som Bethesda säljer för $100. En helt vanlig LE tänker folk, men grejen är att spelet i fråga inte medföljer och det har orsakat lite intressanta reaktioner. Mestadels negativa. Vad sägs om

This is the most stupid idea I heared for a while. If this becomes a trend and actually work then I quit gaming for good. This is simply insane.

*host*hyperbole*host*

Äh, folk får ju förstås tycka vad de vill och om man tycker att det är korkat så visst. Personligen älskar jag detta. En av de allra bästa ”Limited Editions” jag köpt är Dead Space 3 Dev-team Edition. Den är snuskigt lik Panzerhund Edition. Samma mängd exemplar, samma pris och inget spel ingick. Perfekt för mig som absolut inte ville slänga ut dyra pengar på DS3 som jag inte hade minsta förhoppningar om. Men prylarna? Oooh så snygga. Lådan och Markern står framme konstant. Älskar dem som den prylgalning jag är. Och bara för att trean verkade ointressant förstör det inte samlarvärdet på prylarna för mig eftersom jag kopplar dem mer till första spelet som faktiskt var intressant.

Såhär sa Visceral om sin utgåva:

Already have the game pre-ordered somewhere? Prefer to have your PC copy delivered digitally instead of on a disc? Picking your copy up in person at midnight? Have your heart set on some other exclusive DLC? Live overseas and want to get the game in your own region? Have any other plausible reason to want the stuff and not the game? Roll your own collector’s edition by grabbing the Add-On with all the same contents in the crate, but no game bundled with it. Everyone wins!

Indeed! Spelet införskaffades senare billigt på någon rea, var inte speciellt bra och såldes snabbt utan förlust efter att sambon besviket tagit sig igenom det.

Mitt största problem med att köpa LEs är att jag i vanliga fall måste köpa ett dyrt fullprisreleasespel (nu säger vi att det är ett riktigt ord) som hinner gå ner massor i pris innan jag hinner sätta tänderna i det. Med sånahär utgåvor kan jag köpa det limiterade krafset och komplettera med spelet när jag känner att det är läge för det. Mer separata LEs tack!

Att folk sedan menar på att Panzerhund inte är värd just $100 kan jag bara hålla med om, men det är en helt annan sak :)

Ny friend code!

Jag lägger ibland galet stor vikt vid ”menlösa” saker.

Som att jag hade världens sämsta friend safari i Pokémon X/Y. Min FC gav en friend safari av typen is vilket i sig är värdelöst i och med att typen är oanvändbar enligt många och ingen av de mons man kan hitta i safarin är jättekul. Jag fick dessutom Snorunt och Bergmite i min vilket nog måste vara den supervärsta kombon som går att ha.

Så jag bytte friend code, för sån är jag!

Har ju en 2DS som jag tänkte att jag skulle resetta till nåt kul med min andra kopia av Pokémon X, men is-safarin på 3DSen låg där och gnagde som något litet monster i bakhuvudet och jag kunde inte släppa det. När jag fick reda på att spel man köpt inte försvinner av en fabriksåterställning/formatering av konsolen så testade jag att resetta min 3DS också. Efter bara tre försök fick jag en FC som gav en draktypad safari med Fraxure och Noibat. SÅ mycket bättre. Vad den tredje är vet jag inte eftersom jag inte klarat spelet och därför inte har låst upp den. Men det blir antigen Druddigon eller Sliggoo.

Men det betyder också att jag inte längre har några vänner på 3DS och att den ”Spyware” några av er är vän med aldrig kommer dyka upp igen. Vill ni adda mig igen blir jag jätteglad för jag vill gärna ha era safaris (något man har även om man inte ens spelar Pokémon själv! Det enda som behövs är en friend code).

Så ny FC: 1263-7596-6838

Svara med er egen i kommentarerna, på twitter, i DM eller hur ni nu vill. Jag vill ha ALL ZE FRIENDS! :D

Brothers: A Tale of Patience

Det blev visst ingen andra hel genomspelning av Brothers: A Tale of Two Sons. När jag spelade det för första gången i januari kom jag fram till att det var en spelvärd upplevelse. Såhär två månader senare hade jag tydligen glömt precis hur mycket jag ogillade stora delar av det. Enkelheten och långsamheten framför allt.

Efter att ha kört igenom prologen och första kapitlet var mitt tålamod redan slut. Jag var redan irriterad och att spela den otroligt långsamma första halvan av kapitel två var helt enkelt omöjligt. Jag hoppade till de kapitel som jag hade cheevos kvar i, plockade dem och anser mig nu vara klar med spelet.

För så kan man ju också göra.

Väldigt konstiga ”achievements” måste jag säga. Släng ner en flickas boll i en brunn… jaha. Inte så snällt men okej. Lämna den dödssjuke fadern mitt på vägen och gå och kasta lite macka istället? Nä. Vafan?

På tisdag går en stad under

Lion’s Arch. En stad jag bekantade mig med någon gång under 2006, cirka ett år efter att jag börjat spela Guild Wars: Prophecies. Det var en storstad men egentligen inget sådär jättespeciellt ställe. Numera ligger den platsen under vatten, mitt i en stad med samma namn. En gigantisk stad. En stad som ligger precis i Tyrias mitt och som är vad som sammankopplar hela kontinenten. Guild Wars 2s viktigaste stad.

Och på tisdag kommer den att brinna.

Så istället för att packa mina prylar, spela backlogspel och blogga har jag spenderat tid i GW2. Jag har tagit mina karaktärer till Lion’s Arch, utforskat kartan och tagit en bild på karaktärerna ”på deras favoritställe”. Helt enkelt för att ha kvar bilder av hur Lion’s Arch såg ut innan Scarlet drog dit luftskeppspirater och brände ner staden. Den lär byggas upp igen, men antagligen lär den aldrig bli sig lik. Precis som att fyrtornet inte kunde byggas upp igen efter att en bunt varelser attackerade staden för ett och ett halvt år sedan. De byggde ett nytt och lämnade det halvförstörda tornet som ett minne.

Vill ni se mina bilder finns de på min tumblr. Jag har hunnit lägga upp 16 av 40 bilder. Här är ett smakprov från kommande sylvariposten.

Första veckan

Min plan att spela 2013-spel i rasande fart har stoppats lite av att jag har lillebror på besök. Det händer inte särskilt ofta så vi har passat på att spela skiten ur Munchkin och Gloom. Gloom har vi spelat tillsammans förut och det enda tråkiga är att det är lite få kort i originalleken. Vi går snabbt igenom hela leken och får använda samma kort flera gånger under spelomgången. Jag får nog ta och skaffa spelet själv och dessutom köpa en bunt expansioner. Munchkin var en helt ny bekantskap och en mycket positiv sådan :D

Vi hade en mängd co-op-planer när det kom till PC-spelande men de grusades snabbt eftersom ”gäst-datorn” sa tack och adjö bara två dagar efter att brorsan anlänt. Han räddade dock upp det en del med att påminna mig om att Tokyo Jungle har ett himla trevligt co-op-läge. Något jag heeeelt glömt bort. Tillsammans fixade vi de sista sju djuren jag behövde och av bara farten fick jag dessutom alla trophies. Mycket trevligt!

Jag har faktiskt spelat igenom en del 2013-spel också. I lördags fick jag ett sånt där spelryck och tog mig igenom Gone Home, Shelter och Potatoman Seeks the Troof. Trevliga spel allihop, speciellt Shelter.

Så på dessa sju dagar av det nya året har jag klarat sex stycken spel och köpt noll och inga. Fortsätter det såhär kommer backloggen verkligen gråta i slutet av året :D

Shelter är trevligt att spela men framför allt fruktansvärt snyggt.

Två spel som inte riktigt var som jag trodde

År 2014 har inte vart så snällt mot mig hittills. Trots det har jag i alla fall lyckats klara två spel som har den gemensamma nämnaren att de inte alls var vad jag väntade mig.

Jag läser generellt inte om spel. Jag läser korta rekommendationer på NeoGAF, Steam eller Twitter, men blir det för mycket skummar jag bara eller letar upp nåt annat att basera min bild av spelet på. Jag hatar att få reda på för mycket. Jag kollar mest bara upp genre eller annat grundläggande och huruvida folk anser det vara bra inom den genren. Men aldrig vad någon egentligen tycker mer än ”det här är bra” eller ”det här fick mig verkligen att tänka igenom ditten och datten”. Inga detaljer någonsin. Det gör att jag inte får så mycket spoilat för mig, men också att bilden jag bygger upp om ett spel kan vara ganska felaktig.

Saker folk skrev till mig (bland annat på Twitter) när jag skrev att jag klarat Brothers: A Tale of Two Sons igår hade jag aldrig velat läsa innan så det var tur att jag slapp det. Det må ha varit väldigt vagt och så, men det hade fortfarande stört om jag råkat se det innan.

Så här kommer jag inte skriva annat än att jag när jag spelat en stund blev fundersam över varför ”alla” hyllar Brothers. Det var fint men oj så långsamt, enkelt och rätt så enformigt. Inte alls vad jag hade förväntat mig. Kontrollmetoden var ju lite speciell men det tog bara några sekunder innan jag vant mig.
Men spelet tog sig och miljöombyten och fina omgivningar vägde upp. Det var som sagt inte alls vad jag trodde men absolut ett fint spel som jag kan rekommendera till de flesta. Fast eftersom jag säkert är sist till festen finns det väl ingen kvar att rekommendera det till. Hah.

Det andra spelet, som klarades redan nån timme in på nyårsdagen vet jag inte alls om jag kan rekommendera. 9.03m heter det. Man går på en strand mellan specifika punkter och letar upp fjärilar på prylar man hittar. Steam berättar att jag ”spelade” i 12 minuter och jag kan tyvärr inte påstå att jag fick ut så mycket av det.

Meningen är att det ska handla om offren i jordbävningen och framförallt den efterföljande tsunamin som drabbade japan 2011. Förmänskliga dem. Men jag vet inte om jag tycker att det var speciellt lyckat. Det är ett vackert spel att titta på och skaparna skänker alla pengar folk betalar för spelet till välgörenhet, så det är fint på flera sätt. Men kände jag med offren mer än när jag läser på wikipedia eller liknande? Nä.
Men det kanske bara är jag.

ZeleaZeleaZelea…

Hade massa spelplaner för idag, men allt jag kan tänka på just nu är min fina lilla asura elementalist i Guild Wars 2.

Jag blir alltid så fascinerad när folk säger att ArenaNet ”förstör den fantasyvärld de byggt upp” när de lägger till hologram-minipets, hologram-vapen och annat som jag direkt tolkar som något som asura skapat. Jag förstår inte hur vissa kan se nån sorts medeltida fantasygrej i GW2 när charr har stora krigsmaskiner och asura bor i en flygande kub med alla möjliga konstiga tech-saker. Den flygande kuben, Rata Sum, är för övrigt min favvoplats i Tyria <3

Slottsnyltarna (!?)

Både jag och sambon blev väldigt sugna på att fortsätta spela tillsammans på Xbox 360 efter att vi klarat Lara Croft. Vi är som sagt inte helt klara med fröken Crofts äventyr men vi vill inte nöta sönder spelet heller. Därför kollade vi vilka fler spel vi har på XBLA som vi påbörjat och vill spela ihop. Castle Crashers dök upp på listan och det kändes precis som rätt spel för denna eftermiddag.

Jag har inte spelat Castle Crashers på fyra år och minns verkligen ingenting. Tydligen hade jag en riddargubbe på lvl 17 men banorna som jag uppenbarligen har spelat minns jag inte. Väldigt ovanligt att jag glömmer så mycket av ett spel. Det var i alla fall roligt att komma tillbaka till det och lalla runt tillsammans med sambon. Vi siktar på att 100 %-a detta med. Ser fram emot djurletandet (de är så sööööta!) och hoppas att PvP-delarna inte är alltför störiga…

Problemet med att ha kollat igenom XBLA-spelen är att jag nu vill spela Bastion, ilomilo, Fez, Spelunky, Dust: An Elysian Tail, I Am Alive och Outland… samtidigt.

Take that, Bak’laag!

Utmaningen må gå sådär denna månad men spelklarandet är det faktiskt inte mycket fel på. Jag har klarat fyra spel hittills under april och om jag bara bestämmer mig så lär jag ju lyckas spela klart Infinite också. Ingen stress dock, det får gå som det går.

Senaste spelet att klaras var Lara Croft and the Guardian of Light tillsammans med sambon. Vi har inte spelat klart det, men eftertexterna rullade i alla fall förbi. Nu börjar alltså jakten på 100% eftersom spelet var så bra. Väldigt bra gjord co-op och få irritationsmoment. Kontrollen var inte riktigt på vår sida alla gånger men det gick ju hyfsat smidigt att spela igenom det ändå. Helt klart ett spel som rekommenderas för co-op-spelare.

Det finns dock en sak som stör mig en del och som jag undrar om andra också stör sig på. Detta är inte det första spelet som gjort detta utan det gäller även Renegade Ops. I dessa spel delar man inte på poängen för dödande av fiender och sådant, vilket alltså gör mig irriterad Varför ska vi slåss om poängen!? Varför ska nån behöva gå miste om belöningar i Lara Croft: GoL om den andra spelaren råkar plocka upp för många kristaller/döda för många fiender? Om båda hjälper till att döda en stor fiende, varför får bara en poäng? Det är ju bara tur att man råkar få in det dödande skottet. Mycket irriterande när det i övrigt bygger helt på att hjälpa varandra. Bah.

Vårstädning i backloggen

Som sagt så går ju inte utmaningen för denna månad så bra. Jag är helt enkelt inte sugen på varken japanska rollspel eller förstapersonspangpangare. Istället spelar jag Guild Wars 2, som ni vet. Men jag och sambon bestämde oss också för att vårstäda i backlogglistorna. Speciellt i Xbox 360-listorna. Vi kollade vilka spel vi vill köra ihop och vilka som då kräver guldmedlemskap. Vi har båda varsitt guldmedlemskap nu men betvivlar att vi vill spendera speciellt mycket mer pengar på det i framtiden. Det känns lite som en sorts sista chans att spela de där co-op-spelen som kräver denna skit. ;)

Listan på spel som inte har LAN/System Link-stöd blev inte så lång som jag befarade, men det är ändå elva spel som helst ska spelas de närmsta månaderna. Det är ganska olika titlar också. Spel som Castle Crashers och Outland delar lista med Dead Space 3 och Fable 3.

Ett spel som vi påbörjade för längesedan och som av någon anledning sveptes in i backloggen igen efter att vi spelat igenom två banor är Lara Croft and the Guardian of Light. Vi gillade verkligen spelet och nu när vi listade dessa spel som ”måste” spelas var Lara Croft ett av dem. Det var ju bara att sätta igång direkt eftersom vi redan låtit det ligga och vänta skamligt länge.

Hittills (efter 6 banor) tycker vi precis lika bra om det som förra gången. Pusslen är simpla och det finns ett tydligt mönster, men på något vis känner jag mig smart varje gång jag direkt förstår hur saker ska göras. Det lyckas alltså vara enkelt men också få mig att känna mig smart på samma gång. Bra kombination måste jag säga.

Lär skriva mer intryck när vi spelat klart det. Nu ska jag kika på några andra undanskuffade spel medan sambon lagar middag. Det finns gott om spännande titlar i den där XBLA-listan…