Ofta hör man hur en bok ”kan göra vem som helst till bokslukare”. Det var precis vad som stod på omslaget till Cirkeln, första boken i Engelsforstrilogin. Jag brukar tycka att sånt där är lite överdrivet men det var det inte i Cirkelns fall. Jag sträckläste nämligen ungefär 450 sidor i söndags. Redan när jag läste bokens inledande kapitel dagen innan kände jag mig indragen i berättelsen på ett sätt jag sällan känner numera. Dagen efter var det kört. Jag kunde inte lägga ifrån mig den. Bättre betyg än så kan en bok inte få. Tyvärr gör detta mig lite osäker på när jag kan läsa resterande böcker i trilogin. Jag har ju en flytt att sköta. Hrm.
Jag plockade istället upp en annan trilogibörjan. The Secret Hour inleder Midnighterstrilogin och är skriven Scott Westerfeld som blivit lite av en ny favvis (bland många). Den här boken var lite lustig att plocka upp så tätt inpå Cirkeln. De har ganska mycket gemensamt (men tyvärr är The Secret Hour inte i närheten så bra som Cirkeln). En grupp ”utvalda” som inte riktigt kommer överens, en liten håla som av någon anledning är den där speciella platsen där allt sker och skolungdomar som måste hålla koll på både det vanliga livet och någonting mycket större. De har några få saker till gemensamt men det vore spoilerigt att skriva om så jag låter bli. Ganska vanliga saker att ha gemensamt dock så det var väl inte sådär jättekonstigt i sig.
Mer freaky blir det när man också jämför Midnighters med Persona 3. En timme vid midnatt som bara vissa är medvetna om? Check. En nykomling bland de ”utvalda”? Check. Allt blir plötsligt värre när den nya anländer? Check. Så Midnighters är en fin blandning mellan ett av mina favvospel och en lite typisk YA-berättelse. Kunde definitivt vara värre. Men precis som med de andra böckerna av Westerfeld önskar jag att jag upptäckt denna när den kom för 10 år sedan. De hade passat mig bättre då.
Jag hade knappt påbörjat The Secret Hour innan Persona 3-suget blev för stort. Portable är min version of choice och jag har tänkt göra kompletta genomspelningar med båda huvudpersonerna. Jag har av någon helt oförklarlig anledning inte spelat denna pärla på ungefär två år. Helknasigt. Så nu jävlar spelas det P3P.
En film har jag sett också. 9 lät som en intressant film och det står en del stora och bra namn bakom den. Därför blev den också en total besvikelse när den varken var så snygg som folk sagt eller speciellt intressant alls för den delen. Visst hade den en del stunder då den kändes rätt bra men överlag kan jag absolut inte rekommendera den. Se kortfilmen med samma namn som denna baseras på istället. Den var oerhört mycket bättre.
Januari är snart över och jag måste säga att jag är ganska nöjd med min backlogprestation trots allt. Fifty fifty går framåt och spelbackloggen har fått en liten smäll trots svackan i spelsuget. Sju avklarade spel stannar jag på för januari och de enda spelinköpen jag gjort är Steamversioner av spel jag och lillebror redan hade i fysiskt format (och som gömmer sig nånstans i mammas källare). Dessa räknas inte som minus enligt mina regler. Så backloggen står på sju plus. En trevlig siffra.
Och såhär ser det alltså ut i fifty fifty efter en månad:
Filmer: 10/50
Böcker: 6/50
OhNoSpyware 